Dagens Nyheter – 16 augusti 1871, sida 2

Hade han väl någonsin Vågat hoppas, att han skulle få utföra ett så ansvarsfullt och hedrande uppdrag? Var icke detta en belöning, som han ännu ej gjort sig förtjent af? Minnet af herr von Pappenheim vaknade åter plötsligt i hans själ. — Ja, må han nu komma, sade han med hög röst, han skall ej en gång till slå värjan ur min hand. Adrienne hörde hans ord och anade på hvem han tänkte. Hon räckte honom handen leende och sade: — Tag ni vara på er värja, jag skall nog se till att ingen röfvar från mig mitt hjerta. Då de en stund före solnedgången lemnade en skuggrik skogsväg, tyckte de sig höra ett starkt rop på afstånd. Det förekom herr de la Guerche som ropade någon hans namn. — Om jag inte visste att min vän Renaud är långt borta härifrån, skulle jag tro denna röst vara hans, yttrade han. Emellertid vände han sig om och varseblef då tvenne dammoln, hvilka rullade fram såsom drifna af en stormvind. Dominique lät sin häst stanna och sade: — När man skall resa femhundra mil, behöfver man inte vara så nogräknad på fem minuter. Adrienne .satte handen öfver ögonen för att kunna se bättre. Åter hördes någon ropa Armand Louis namn.