Dagens Nyheter – 12 augusti 1871, sida 2

— Skrymtare! Dörren till stugan öppnades nu, hvarvid platsen utanför densamma plötsligt belystes af ett inifrån kommande ljussken. Tvänne mörka skuggor aftecknade sina konturer mot denna ljusa yta; den ena syntes kasta en forskande blick öfver stugans närmaste omgifoingar och svepte sedan omkring sig en kappa, dervid låtande sig angeläget vara att ha högra armen lös och ledig. Härpå stängdes dörren, och ljusskenet försvann. Nästan omedelbart derefter hörde man raska steg på vägen. — Här ha vi honom nu! mumlade Carquefou. Kaptenen stötte hårdt klackarne mot marken för hvarje steg han tog och började sjunga. — Hör ni, återtog Carquefou, en stentorstämma, en Herkules-fot!... Mina herrar, jag svimmar. Carquefou hukade sig ned, och krypande utefter marken fästade han vid tvenne ekstammar, stående på hvar sin sida om vägen, det rep, som injagat så mycken föskräckelse hos mäster Hans. Det satt nu hårdt spändt ungefär sex tum öfver marken. Kapten Jakobus hade nyss inträdt i eklunden; vare sig han hade för vana att iakttaga en sådan försigtighet eller han hört något svagt buller — nog af han stannade tvärt och såg sig omkrirg åt alla sidor.