Dagens Nyheter – 12 augusti 1871, sida 2

BSankta Estokade! beskydda oss! mumlade Renaud. Bönhörde honom den heliga Estokade, eller varseblef kaptenen intet, som bekräftade hans plötsligt väckta farhågor? Säkert är, att kapten Jakobus åter fortsatte sin vandring med långa steg. Efter en å två minuters förlopp var han framme vid repet. Carquefou vågade icke andas. Kaptenen, som nu gick mycket fort, snafvade mot repet och föll omkull på vägen. En förfärlig ed kom i detsamma öfver hans läppar, men innan han hann resa sig upp, hade en snabb hand ryckt denna väldiga värja, som Carquefou var så rädd för, ur skidan. Nu stod kaptenen på benen igen; han kastade en blick framför sig: tre män med blottade svärd i handen stängde vägen för honom. Han sjorde en rörelse, såsom ämnade äfven han draga sin värja. — HNök icke efter ert vapen, sade Carquefou, jag har varit nog hygglig att befria er lerifrån; ingenting är farligare för en man som faller än att ha skarpslipade vapen på sig. — Ah, ett försåt! utbrast kaptenen, 1 det han lade armarne i kors öfver bröstet. — Min herre! vi önska endast en förklaring, svarade Renaud med köld. — Och ni komma tre mot en för att begära lenna? ... Om ri äro bättre folk, beklagar ag er; äro ni deremot banditer, frågar jag vad fordra ni?