Dagens Nyheter – 12 augusti 1871, sida 1

RM kalla en känsla af missbelåtenhet, då de cn gång kunna förmås att reflektera öfver det förfärliga faktum, att deras likar — män, qvinnor och barn — i tusental äro inspärrade i usla fängelser, utan utsigt eller ens möjlighet till en behörig undersökning rörande deras uppförande, Viäro öfvertygade, att den tid snart skall komma, då en stor handling af mildhet från den verkställande maktens sida skall tillfredsställa det samhälle, som för två månader sedan högljuddast ropade på stränghet. En sådan handling skulle för Frankrikes grannar bättre ådagalägga regeringens styrka, än utskeppningen af en armå olyckliga till Cayenne eller Nya Caledonien. Olika meningar råda här om händelserna i maj, men den åsigt är nästan allmän, att man gjort alldeles nog för att vedergälla och straffa. Hr Frederic Harrisons artikel i Fortnightly Review måste väcka sympati äfven hos dem, som icke i ringaste mån gifva honom rätt i fråga om kommunens förtjenster, och detta af den orsak, att han visar, hurusom versaillisterna redan utkräft hämd utöfyver det mått, som äfven den strängaste teori för brottsligheten af en insurrektion kan rättfärdiga. Hr Harrison har gjort sig till en kommunens försvarare, men för vårt ändamål är det obehöfligt att ingå på någon granskning af hans argumenter. Låtom oss medgifva, att nationalgardet begick ett stort politiskt brott då det förkastade församlingens myndighet och fördref den verkställande makten från Paris; att landets räddning, dess befriande från inkräktaren, sjelfva dess nationela tillvaro berodde på undertryckandet af en så förstörande schism; och att den återupprättade regeringen var moraliskt berättigad att straffa delingventererna. Vi kunna dock ickeannat än medgifva, att straffet med otillbörlig hårdhet har drabbat massan af nationalgardets efterföljare och att oskyldiga lif i mängd måtte ha offrats under nationalförsamlingens segeryra. Vi tro, att hr Harrison har fullkomligt rätt, då han säger, att senare undersökningar ha ådagalagt, det många af de dåd, man tillvitat nationalgardet och qvinnorna i Paris, äro de: komplettaste fabler. Någon sanning må från början ha legat till grund för dessa beskyllningar, men på derma grund uppfördes sedermera ett vidunderligt och groteskt foster af inbillningen. Så tyckes det vara sannt, att petroleum begagnades för att sprida branden, men historien om att eldsläckningsmanskapnt sprutade petroleum i lågorna och om den der armån af petrolöser, som spred sig öfver staden och hällde petroleum i alla gluggar, får uppenbarligen betraktas såsom en skapelse af en upphetsad inbillning. Men veta vi icke, att dessa hallucinationer, hvaraf soldatesken anfäktades, kostade hundra , kanske tusental lifvet? Vi böra vara försigtiga i att sätta tro till beskyllningar om saker, som utförts under den förfärliga skräckveckan; men om man får sätta någon lit till qvinnors vittnesbörd, så skötos tiogtals sådana, och mördarne sjöngo alltid samma visa -— att qvinnorna voro petrolöser! Vi känna icke hur många af Paris invånare omkommo; någre säga 40 eller 50,000, hvilket säkert är öfverdrifyet. Dermed må nu vara hur som helst, men det lider icke något tvifvel, att det var ett af de förfärligaste mpråd på en migsledd folkmassa, som historien känner; en så MLA MESA YA Br AT EN kV FT DEDRDEREVT AP IE TP NR OVANA