Och förande mäster Hans glas till sina läppar, tömde han det i ett drag. Emellertid satte sig Armand Louis och Renaud på hvar sin sida om bordet; den ene lade framför sig ett par pistoler, den andre en blänkande dolk. Mäster Hans bleknade. — Hvad vill det här säga? utropade han. — Ack, det vill inte säga någonting annat än att dessa herrar äro mycket rädda om er helsa, utomordentlige man! svarade Carquefou ; och de anse att ni på ett i högsta grad oroande sätt försummar att sköta denna dyrbara helsa ... Så till exempel promenerar ni i skogarne nattetid i sällskap med personer, som se ut för att vara i stånd till hvad som helst. — Jag? stammade mäster Hans. — Just ni, hederlige kammartjenare. Men luften är kall och fuktig om qvällarne; och vidare vågar ni smyga er in i denne herres slott genom en bakport och lemna det genom stora porten. Hur kan man vara så oförsigfig; vägarne äro illa underhållna, man kan så lätt falla omkull eller vricka foten. — Det är ett misstag, min vän; jag har för vana att, så snart det blir gväll, gå och lägga mig, efter att ha läst min aftonbön. — Man har känt igen er, mäster Hans; ni hade på er den här ludna räfskinnsmössan, som nu ligger bredvid er på bordet. Den stackars betjenten försökte maka undan mössan, on :