— Nu är det för sent att gömma den, fortfor Carquefou; men för att förekomma att något ondt skall kända er, önska nu dessa herrar veta, hvem den person är, som lockar er med sig på sådana farliga pilgrimsfärder, och för hvilket ändamål ni tillsammans med honom helsar på herr von Pappenheim vid den tid på dygnet, då denne borde sofya. Mäster Hans var i högsta grad bestört. Hvad skulle han säga? Om han å ena sidan hade framför sig ett par hotande pistoler och en dolk, som blänkte helt olycksbådande, så visste han å den andra att hans nådige husbonde var förskräckligt sträng mot en hvar som icke kunde hålla munnen, då det gällde att bevara en hemlighet. Grefve Gottfried tvekade icke att klyfva hufvudet på hvilken som helst som sprang med sqvaller; detta var, brukade han säga, det yppersta medlet ill att få betjenter att bli tystlåtna. Mäster Hans ryste; men midt i sin förskräckelse fick han en id6; kunde man icke börja med att visa ett exempellöst mod och sedan, ifall oförskräcktheten icke åstadkomme åsyftad verkan, helt enkelt bli beskedlig och medgörlig igen? — Och om det behagar mig att tiga? utropade han, i det han tog på sig en barsk min och omfattade sitt värjfäste; känner ni någon som är karl till att tvinga mig att tala när jag inte sjelf vill det? —Carquefou! ropade Renaud. — Herr markis!