Emellertid väntade Armand Louis. på sitt gömställe, och ingenting visade sig vid foten af det gamla tornet. Men han tyckte sig märka att tvenne svarta skuggor oupphörligt rörde sig innanför grefve Pappenheims upplysta fönster. Plötsligt försvann eller släcktes ljuset. Herr de la Guerche kände sig genast något lättare till sinnes. Han räknade i tankarne de trappsteg som skilde herr von Pappenheims rum från den lilla porten itornmuren, genom hvilken han i hvarje minut väntade att få se två mörka gestalter utträda. Sedan han slutat räkna, började han på nytt. Ingen syntes till. — Det här är högst besynnerligt! sade Armand Louis till sig sjelf. Han ämnade gå sin väg, då han från den närbelägna skogsdungen tyckte sig förnimma ljudet af en torr qvist som afbröts. Van att vistas iskogarne, ofta vid stjernornas nratta belysning, hade han lärt sig urskilja hvarje der förekommande ljud, och han visste hvad de betydde allesammans. Han spetsade öronen; åter afbröts en qvist, men detta skedde på något längre afstånd. — Aha! tänkte han, de skälmarne ha gått genom vaktporten. Armand Louis ilade med en hjorts snabbhet genom skogen; det var hans mening att springa till ändan af den gångstig, som de nattliga vandrarne följde; han uppnådde skogsDE BEGGE FRANSMÄNNEN. s.