Dagens Nyheter – 10 augusti 1871, sida 1

väl gå och skrämma upp mig i flera dagar, för att slutligen dö för en dolkstöt. Hu! — Ännu ett ord, sade Renaud med en allvarlig stämma, som hos honom ingalunda var vanlig, förlora ej ur sigte den gäst, som regnet har fört till er. Håll dina ögon öppna och spetsa dina öron, bevaka honom noga öfverållt och alltid. Han hör till gladornas slägte ... glöm dig ett enda ögonblick, och han är försvunnen likasom roffågeln. Se då bara till att icke fröken de Souvigny försvinner på samma gång. . Natten hade redan kastat sin slöja öfver skog och mark, då Armand Louis, djupt rörd af Renauds ord, återsåg Grande-Fortelles torn. Ehuru det var sent, brann dock ljus i grefve Pappenheims rum. Medan grefve de la Guerche stod och betraktade: detta ljus, tyckte han sig höra ljudet af steg i en närbelägen gkogsdunge, hvilken sträckte sig fram till slottsmuren. Instinktmessigt skyndade han att gömma sig bakom ett stort ekträd och såg då två skuggor passera förbi stället. I detta ögonblick trädde månen fram mellan molnen och kastade sitt bleka skimmer öfver de två skuggorna, af hvilka den ene befanns vara grefve Pappenheims högt betrodde kammartjenare; den andre var insvept i en lång kappa, så att man blott kunde se spetsen af en väldig värja slå mot hans stöflar. De två gestalterna försvunno bakom några träd. DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 7