mand Louis, att jag en dag skall få det nöjet att genomborra denna Pappenheim med min värja. När den timme slog, då grefve Henrik Gottfried, enligt vedertaget bruk, borde infinna sig hos och helsa på herr de Charnailles samt fröken de Souvigny, förändrades plötsligt hans sätt och språk. Den impertinente skämtaren lemnade rum för den förnäme ädlingen. Han förstod att utan affektation bevisa den unga damen all möjlig uppmärksamhet; det syntes att han under sina resor vetat tillegna sig konsten att på ett angenämt sätt umgås med menniskor. Uti italienska och spanska språken var han lika fullkomligt hemmastadd som i de tyska och franska. Han kände och stod i ett närmare förhållande till nästan alla Europas suveräner. Fröken de Souvigny tycktes åhöra honom med intresse. Grefve Henrik Gottfried förstod atti berättelserna om sina färder i aflägsna länder skickligt infläta små pikarta anekdoter. Det var få vigtigare tilldragelser i samtidens historia, om hvilka han icke hade några märkvärdiga upplysningar att meddela, få framstående personer, ministrar eller härförare, i hvilkas sällskap han ej vistats. Han beskref dessa personligheter särdeles lifligt. Man märkte snart att han varit med vid hofven och på slagfälten, och att hans intelligens genom dessa långa resor betydligt förkofrats. — Ack, jag är förlorad! tänkte Armand