Herr de Charnailles höjde glaset och tömde det till sista droppen. Främlingen hade följt hans exempel, men svarade icke ett ord. — Om något skäl, som för mig är obekant, hindrar er från att uppgifva ert namn, fortfor slottsherrn, vill jag i aila fall uppteckna ert besök på slottet Grande-Fortelle bland de lyckliga händelserna i mitt lif. Den okände reste sig upp, och med stolt min yttrade han: — Hvarför skulle jag dölja mitt namn? Det är ett ibland dem som man utan fruktan kar uppgifva; och jag vet sannerligen intet annat namn, hvars glans är större än dess. Jag heter Gottfried Henrik, grefve af Pappenheim. Herr de Charnailles bugade sig. — Af den ryktbara familj, inom hvilken stormarskalkvärdigheten i tyska riket är ärftlig? utropade han. — Ah! jag hör att ni känner Europas namnkunniga ätter. För närvarande är jag den enda representanten för huset Pappenheim. Jag reser genom Frankrike på återvägen till Tyskland, dit kriget, som nu åter håller på att utbryta, kallar mig. — Krig nu igen! utbrast herr de Char nailles. — Bekännarne af den så kallade reformerta läran samla trupper, engagera officerare, befästa sina städer och slott, inköpa vapen i DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 5.