Dagens Nyheter – 5 augusti 1871, sida 2

skulle han hufvudstupa ha störtat sig i afgrunden. Han hade aldrig hyst någon fruktan, då han hotats af de allra största faror, och nu kom honom en liten blond flickas blick att bäfva. Armand Louis undvek under återstoden af dagen att sammanträffa med Adrienne. Han stängde sig inne på sitt rum, och för att fördrifva tiden, började han läsa en gammal riddare-roraan. Dennas innehåll fängslade honom, och huru han läste, kom han plötsligt underfund med något som han aldrig anat förr; han slog ihop boken och utropade: — Ack, min Gud, jag älskar henne! Nu fick han ett ämne att fundera på, som höll honem vaken hela natten. Hvad hans samvete emellertid på det bestämdaste förbjöd bonom, det var att låta denna kärlek förbli en hemlighet. Så snart dagen grydde, begaf han sig ned i trädgården och väntade der på fröken de Souvigny, helt upprörd och orolig men på samma gång lycklig; han fann himlens färger mera lysande, blommornas doft mera ljuf, vindens fläktar mera smekande än förr. Det dröjde ej länge förrän han fick höra Adriennes lätta steg; han väpnade sig med mod och gick heane till mötes. — Kära kusin, sade han till henne, ni frågade mig i går hvarför herr de Chaufontaines yttranden väckte min harm, och jag svarade er att jag icke visste det.