Dagens Nyheter – 5 augusti 1871, sida 2

— Det är sannt. — Men nu vet jag det. — Ah! — Tack vare en slump, har jag kommit att läsa i mitt hjerta; måhända skall den bekännelse, jag går att afgifva, uppväcka er vrede ... Gör då med mig hvad ni vill; jag skall lyda er, hvad än ni må befalla mig. En svag rodnad öfverfor Adriennes förtjusande ansigte; hon plockade blommor med darrande hand och utan att se på Armand Louis, började hon ordna dem till en bukett. — Om jag velat döda herr de Chaufontaine, kommer det sig deraf att jag älskar er, fortfor Armand Louis, helt blek och darrande. Mitt lif tillhörde er, och jag visste det icke sjelf; nu säger mig en röst i mitt inre tydligt, att så länge jag dväljes på denna jord, skall jag älska er... Ack! jag tänkte icke derpå, emedan jag lefde i er närhet och inandades samma luft som ni... Men nu, då jag vet att äfven andra kunna so er, älska er, begära er hand, nu när jag kan förlora er, har en vild förskräckelse bemäktigat sig mig. Ett ord af herr de Chaufontaine har framkallat detta underverk. — Herr de Chaufontaine!... Ah, jag afskyr honom! sade Adrienne. — Afsky honom icke mera! Han skall aldrig göra något försök att bli gift med er, det är säkert... Men en anuvan, en okänd kun komma!... Ack, måtte jag ej få upplefva den