— Skulle jag genera mig för en hugenottqvinna! Nej, visst inte! Den sista stafvelsen stannade i Renauds strupe, som Armand Louis redan omfattat. Kampen blef långvarig och ursinnig; den afbröts endast då och då af herr de Chaufontaines utrop. Sedan båda två blifvit alldeles uttröttade och andfådda, utan att den ene kunnat besegra den andre, stodo de en stund overksamma ansigte mot ansigte, Renaud fortfarande att tala i skämtsam ton, och Armand Louis utom sig af förbittring. — Fröken de Souvigny giftasvuxen!... en vacker tanke! återtog den sednare. Känner ni, herr markis, i denna del af landet någon som skulle kunna göra anspråk på att få gifta sig med henne? — Ja, gudbevars! jag känner tjugu ädlingar, som hvilken stund som helst kunna falla på den idn att fria till henne, svarade herr de Chaufontaine leende. — Tjugu är en ziffra, icke något namn. — Ett namn?... Nåja, till en början kan jag nämna mig sjelf. — Du! Åter började striden, den blef ännu långVvarigare, ännu mera hårdnackad, ännu våldsammare än nyss. Men ingendera gaf vika; knytnäfslagen haglade ; den ene var blek som döden, den andre röd som elden. När slutligen de båda atleterna tumlat omkull 1 gräset, yttrade Armand Louis helt tvärt: