vågorna. Vi, åtta matroser och kaptenen, firade oss upp på däcket; kaptenen och jag voro de första, som beträdde detsamma, och ehuru vi i alla afseenden voro modiga män, kan jag dock säga er, gossar, ätt till och med den modigaste bland oss greps af förfäran vid åsynen af den scen, som framställde sig för våra blickar; det var för underbart, för gräsligt att icke uppväcka den djupaste fasa. Vi funno hvad viicke hade väntat: besättningen fulltalig; men — kunnen I väl tro det? — denna besättning bestod ej af annat än lik! Vid stormastens fot hvilade, fastsurrade med rep, två män på en österländsk matta; den äldste, som var insvepti dyrbara tyg, höll i sina armar sin unga följeslagare, hvars hufvud hvilade mot hans bröst; vid sidan af dessa båda knäböjde en ung qvinna. med ett fem å sex månaders barn vid sitt stelfrusna bröst. Den scen, som mötte våra blickar, då vi gingo in i salongen, var ännu förfärligare: öfverallt i detta grafhvalf, rundt omkring på sofforna lågo lik, hvilkas förvridna ansigtsdrag läto förmoda, att de hade uppgifvit andan under våldsamma konvulsioner. Om en stund kom kaptenen ut igen med loggboken ock läste upp för oss innehållet af ett löst papper, som han funnit mel lan dess blad. Detinnehöll en berättelse om den katastrof, som hade förvandlat detta skepp till en graf. Denna förfärliga historia lydde sålunda: Skeppet San Christoval tillhörde en redare i Lissabon. Kaptenen hette Diego Salvedor och han var stadd på resa till Ceylon. Lasten bestod af portvin, cinober och några fat arsenik. Kort innan don Diego lemnade Lissabon hade han äktat donna Manuela de Penaflor, en ung flicka af utmärkt skönnet, som hade samtyckt till att följa honom på hans resa till Ceylon. Denna unga ficka hade af sina föräldrar bortlofvats till en man med häftigt och uppbrusande lynne och med råa och grofva seder, men hon hade alltid på det bestämdaste satt sig emot sin familjs önskan, i det hon förklarade gig hellre vilja gå i kloster än äkta en man, för hvilken hon i sitt bjerta blott kunde känna afsky. Don Zaccone, som hade fått veta donna Manuelas svar och derjemte hade upptäckt, att don Diego var hans rival, beslöt att hämnas på ett förfärligt sätt, om de älskande någonsin gifte sig med hvarandra. Under det han afvaktade händelsernag gång, använde han alla möjliga hotelser för att hindra deras giftermål. Detta oaktadt firades bröllopet. Då det unga paret emellertid kände don Zaccone, beslöto de att lemna Lissabon för att säkrare kunna skydda sig för hans nedriga planer. Då don Zaccone hade fått nys om denna deras afsigt, uppgjorde han en djefvulsk plan för att få åtfölja dem. Han förklädde och förställde sig med utomordentlig skicklighet och vände sig derpå till kaptenen på skeppet San Christoval, don Diego sjelf, för att blifva antagen som kock; listen lyckades och han fick hyra. Denna de nygiftas dödsfiende, som hade förblifvit okänd af både den ena och den andre, höll från detta ögonblick bådas Lif i sina händer. Han lade noga märke till hvilka rätter de åto och hvilka viner de företrädesvis drucko, och sedan han fått dessa upplysningar, grundade han på dem sin hämdplan; han öppnade en arseniktunna och tillsatte af detta gift ett så stort qvantum till vinet och maten att det var tillräckligt för att döda hela besättningen. Det var femte dagen sedan San Christoval hade lemnat hamnen. Don Diego hade ianledning af sin födelsedag anordnat en fest ombord, till hvilken han inbjöd samtliga passagerarne. — Besättningen glömdes icke heller. . Alla matroserna drucko för sin kaptens och hans unga bruds välgång. Den ena skålen tömdes efter den andra; det var döden, de drucko. Från det ögonblick don Zaccone började betänka de förfärliga följderna af sin råa hämd, då han insåg, att han-ensam skulle blifva gvar såsom den enda öfverlefvande af alla fartygets passagerare och hela besättningen, greps han af förfäran och samvetsqval, och fattad af den svindel, som oftast bemäktigar sig förnuftet, då först samvetet börjar att verka, störtade han sig i vågorna, Bom för alltid slöto sig öfver honom. Don Diego hade ännu styrka nog att nedskrifyva en kortfattad berättelse om dessa detaljer på det papper som fanns i loggboken. Fem timmar efter denna ödesdigra måltid var San Christoval ej annat än en ofantlig likkista, gifyen till pris åt vågornas godtfinnande. Bland passagerarne funnos, enligt hvad listan i kaptenens journal utvisade, två systar de la Merci, hvilka reste till Ceylon 8 AT RA TT RA