Dagens Nyheter – 3 augusti 1871, sida 3

pade och tända, sade en af lotsarne till Harris: Hör på, säg oss för roskull hvaraf det kommer sig, att ni är så glad då det är dåligt väder, men blir så tyst då solen åter kommer fram och vinden bedarrar? Det är i alla fall rätt lustigt! För fan, gossar, det är orätt af er att förvånas deröfver, ty ovädret, som skrämmer höns, qvinnor och barn, piggar tvärtom upp en äkta matros. En sjöman, som under stormen blir ängslig och rädd, anvinder sina sista krafter på att haka sig fast vid skeppsplankorna, och det dröjer minsann inte länge innan en sådan skuta strandar. Emellertid tilldraga sig de besynnerligaste saker på hafvet; vattnet har sina förfärliga hemligheter. Men — eftersom vi just kommo att tala derom — skulle ni, gossar, inte ha lust att höra en historia om något, som för omkring tjugu år sedan tilldrog sig i närheten af den del af kusten, som ligger midtemot Canada? SAck jo, berätta! ropade alla sjömännen, i det de makade sira bänkar närmare den gungstol, i hvilken gubben satt och vaggade sig fram och tillbaka. Glasen fylldes på nytt, och under det Harris lyssnade till tjutet af den sydvestliga storm, som rasade utanför, gled ett leende äfver hans drag. Han lät sin blick löpa från ena den af sina åhörare till den andra och berättade följande: För tjugu år sedan var jag på hemväg från Calcutta till Quebec, ombord på en engelsman, hemmahörande i Liverpool; det var just samma årstid som nu. Ingenting märkligt tilldrog sig under resan, förrän vi passerade sandrefven utanför spetsen af Nya Holland; men då visade sig flera tecken, som bebådade ett afskyvärdt väder. BSynkretsen inskränktes allt mer och mer för hvarje minut, molnen jagade med vindens hastighet fram öfver våra hufvuden och upptornade sig småningom till ett mörkt berg, som hotade att ganska snart öfver oss utgjuta sina regnströmmar, i förening med tordön och blixt. Måsar, isfåglar och sjösvalor ströko förskrämda och oroliga längs fartygets sidor och genom tacklingen, liksom de hade velat söka en fristad hos oss. Skaror aftumlare visade sina glänsande fenor i vattenbrynet, på sidorna och spetsen af vågorna, något som är ett ofelbart tecken till härdt väder, det vet ni, mina gossar. Vinden tjöt från sydvest och vi hade nu all möjlig möda att hålla kursen. Plötsligt sprang vinden om till nordlig och termometern sjönk till tre grader under fryspunkten. Framåt qvällen började det att frysa hårdt och dimman satte sig i hvita kristaller fast vid tågverket; efter två dagar fingo vi lodkänning af grunden vid Cap Breton. Sedan vi hado kryssat oss upp genom den kanal, som löper in mellan de två öarne deruppe, kommo vi in i S:t Laurence-viken, der en fullkomlig vindstilla aflösto stormen. Härifrån kunde vi med lätthet urskilja de tandade spetsarne af de svarta och grå klipporna längs Nowfoundland, såväl som de höga, snöbetäckta bergstopparne. Ändtligen uppsprang en gynnande bris, som åter fyllde våra segel; vi höllo åter vår kurs och allt gick bra, då på en gång framåt midnatt utkiken i märsen på mesanmasten utstötte ett anskri, som ögonblickligen besvarades af alla matroser och jungmän: Alla störtade ut ur sina kojer och upp på däck för att höra hvad orsaken kunde vara till varningen. Hafvet var lugnt; mörka moln höjde sig vid synkretsen och förmörkade den. De yvältade sig öfver hvarandra — kanterna försilfrades af månskenet, som förlorade sig i fjerran. Utan vågornas fosforaktiga sken skulle hafyet ha varit insvopt i fullkomligt mörker. Vi ansträngde oss att med våra blickar genomtränga detta mörker för att få veta orsaken till det oväntade alarmet, då vi på en gång — mina vänner; tro mig, blodet stelnar i mina ådror vid tanken derpå — stodo såsom förstenadeinför det skådespel; som visade sig för våra blickar. Knappt 400 famnar framför oss framskymtade konturerna af ett skeppsskrof af kolossala dimensioner; hvilket tycktes oss orörligt och liksom fastsurradt midt uti vattnet. Ingem rörelse, intet buller ombord lät ana dervaron afen besättning. Master; tåg och vant — allt var betäckt med snö och hvitt som alabaster. Vår förfäran nådde sin höjd, då vi sågo denna jättelika massa härma sig; Slutligen var den blott en kabellängl från vårt fartyg. Klart att vända! — Gud stå oss bil ropade vår kapten: med dof röst, och håret reste sig på hans hufvud.Gud allsmäktig, det är-bestämdt likskeppet! i Ni tar miste, kapten, invände förste styrmannen, hvars läppar hade antagit en fullkomlig likfärg, det är inte likskeppet, för det finns inte en själ ombord och däcket är inte som på Flygande holländaren4 Betäckt med urblekta skelett.4 (Forts:)