in secula seculorum, 8å skall jag tycka att du gjort dig väl förtjent deraf. Det roligaste var att, om man i samma stund då detta yttrades skulle ha kommit och berättat för herr de Chaufontaine att hans fiende calvinisten insjuknat i feber, så skulle man ha fått se honom skifta färg och darra som ett asplöf. Hvad Armand Louis beträffar, utvecklade han ingen vältalighet. Han besvarade den bittre predikantens utgjutelser endast med leenden ; någon gång kunde det hända att han afbröt honom med en sarkasm. Renand blef då purpurröd i ansigtet. — Ah, du försöker drifva gäck med mig, skurk! Nåväl, så måste jag då använda timliga vapen! Genom dem skall det väl lyckas mig att bestraffa din näsvishet. Och med knytnäfvarne öfverföll han sitt auditorium, men auditoriet, som icke fruktade för bannlysningsstrålen, vek ej för predikanten. Vi böra tillägga att efter förloppet af fem 3 sex år, hvarunder långa varningstal och väldiga knytnäfsslag omvexlat med hvarundra, hade Armand Louis ännu ej blifvit omvänd. Så började den sednare en vacker dag bli sorgsen och underlig till mods. Han sökte ensamheten, och i stället för att sysselsätta sig med öfningar i fäktkonsten, fann han ett nöje uti att inrista två bokstäfver i björkarnes bark, likasom fordom Virgilii herdar. Renand smålog medlidsamt Traktens katoliker