till frukost en bit bröd, som de broderligt delade och fuktade med litet vatten; sedan måltiden var undangjord, lade de sig ned, uttröttade af springandet, och somnade vid hvarandras sida. — Det är Nisus och Euryalus! sade de lärde i trakten. Men om man den följande dagen hörde en ckgren häftigt slås mot en benveds-käpp inne i skogen, visste herdarne genast att de två oskiljaktiga kommit i lufyen på hvarandra. -— Det är Achilles och Hector! sade man; och ingen. tänkte på att söka skilja slagskämparne åt. Hugenotten och katoliken hade nästan alldeles lika växt; båda voro långa, smärta, viga och starka, såsom två unga män kunna och böra vara, då de blifvit uppfostrade på landsbygden i fullkomlig frihet, brända af solen, piskade af regnet, smekta af vinden, vana vid att trotsa kölden och snön samt att hvila sig på bara marken och sofva ute i fria luften. Den ene blond och med knollrigt hår, böljande kring en marmorhvit panna; den andre mörk till hyn och med ramsvart, glänsande hår; herr de la Guerche lik denne Endymion, för hvilkens skull en gudinna nedsteg från Olympen; herr de Chaufontaine särdeles passaude till modell åt en bataljmålare, som skulle vilja på duken framställa den förskräcklige marskalk de Montluc, klädd i sitt harnesk. Såsom helt naturligt är, var Armand Loui