hållande hade varat alltsedan herr de la Guerche och herr de Chaufontaine voro barn i verlden. De två unga ädlingarnes sympati för hvarandra härrörde af den stora likhet som förefanns dem emellan i afseende på ålder, karakter och tycken; antipatien hade deremot sin orsak deri att de voro af olika religiös bekännelse. Grefye Armand var hugenott, markis Renand god katolik. Följden häraf var att den ena timmen bevisade de hvarandra den innerligaste tillgifvenhet och den andra det oblidkeligaste hat. Hvad de under sin sammanvaro mest sysselsatte sig med var jagt samt öfningar i ridoch fäktkonsten. Man sade om Renand att ingen i hela provinsen satt så väl till häst som han, om icke möjligtvis herr de la Guerche, och om Armand Louis, att ingen ädling i trakten handterade värjan och dolken, bardisanen och musköten så skickligt som han, om icke möjligtvis herr de Chaufontaine. Grefven samm öfver floder med samma lätthet som en svan; markisen hoppade öfver bäckar lika ledigt som trots någon råbock. När man mötte unge Renand ridande ensam i sporrsträck, så kunde man vara viss om att han sökte efter Armand Louis; när man såg grefven barlufvud ila öfver ljungheden med hjortens snabbhet, behöfde man intet ögonblick tvifla på att det var för att möta markisen han språng. En stund derefter fick man se dem sitta vid stranden af en å, ätande