alla anade att svåra tider förestodo; fienden i söder samlade sig i väldiga massor för att intränga öfver gränsen. Uffe befann sig vid armån i Slesvig och var åter stadd i full verksamhet. Men hans sinne var tungt och nedstämdt; han erfor ej mera derna innerliga glädje och tillförsigt, hvarmed han i fordna dagar dragit ut i striden. Det tycktes honom, att han såg en mäktig hand höja sig hotande öfver det danska folket, för att straffa det för allt öfvermod och högmod, hvaråt det i sin dårskap öfverlemnat sig. Men Uffe undandrog sig icke att följa fanan, då denna fördes ut i den nya striden, han ansåg det för sin oeftergifliga pligt att, när uppropet ljöd, infinna sig för att försvara sitt land, lika godt hvad han tyckte och tänkte om regeringen och dess politik. Robert, den danske doggen, hade följt med; han var nu gammal och grå, och hans syn började bli svag, men Sfinner han en graf i Slesvigs land, så får han ett så ljufligt hvilorum, som någon kan önska sigX, sade Uffe, och derför tog han honom med sig. Med rastlös ifver arbetade man på Dannevirkes befästande. Uffe tyckte att det hade varit bättre, om man tänkt derpå för många år sedan, men bäst skulle det ha varit, om man aldrig tänkt derpå. Uffe mindes klart, hvad Viggo hade sagt UFYE HJELNMS OCH PALLZ LÖVES BEDRIFTER SIG.