; kommissionen. Man påstår, att han lägger I största skulden till kriget på utrikesmini; stern, hertig de Gramont, hvilken genom sina osannfärdiga meddelanden i lagstiftande församlingen — der han berättade, att konungen af Preussen förolämpat Benedetti — framkallade den största upphets: ning. För öfrigt äro nu kommissionens ar! beten så godt som afslutade, Ofverste BStoffel, Frankrikes bekante militärattachå i Berlin under kejsardömets sista tid, har offentliggjort sina militäriska meddelanden, hvartill han — under form : af bref till -en vän — fogat en inledning, som innehåller många skarpsinniga iaktta gelser. Sålunda skrifver han ibland annat: CHuru mycket oförståndigt skrifves det icke i fråga om armåns disciplin! Disciplinen har lyckligtvis blifvit återställd, yttra somliga med tillfredsställelse; andra, som äro mindre öfvertygade derom, anse, att det är af högsta vigt att återställa disciplinen. Frågar man dessa senare, hvilka medel de vilja föreslå, så svara de: Man måste strängare än hittills: straffa förbrytelser emot disciplinen, officerarne måste tvingas att föregå med godt exempel; trupperna böra sammandragas i stora öfningsläger 0. 8 v. De förblindade! De inse icke, att disciplinen inom armån endast är en följd af disciplinen inom familjen och inom samhället. Hvarför är disciplinen så stark och så säker inom den preussiska armån? Endast derför, att ynglingarne redan äro disciplinerade, då de de inträda i krigstjensten, d. v. s. att de redan från barndomen blifvit hållna till lydnad i allmänhet, till aktning för myndigheten och till trohet emot sina pligter. Häraf följer, att befälet nästan ingenting bar att göra för att upprätthålla disciplinen, och deraf förklaras, att endast ett högst ringa antal bestraffningar förekomma i preussiska armån. Slutföljderna af dessa satser framstå af sig sjelfva: CIogen verklig disciplin inom armån, utan fullständig omskapning af den franska ungdomens uppfostran och uudervisning. Om ni — heter det på ett annat ställe — såsom jag, hade vistats i Preussen, så skulle ni inse, huru mycket sannt det (oaktadt den något absoluta formen) finnes i påståendet: Det är den preussiske skolläraren, som vunnit slagtningen vid Königgrätz... Jag skall aldrig glömma att, då jag i-september 1869 befann mig på Varzin hos hr von Bismarck, denne gjorde sig ett nöje af att, åtföljd af mig och sina båda söner, besöka skolläraren i en närliggande liten by. Föreställ er de goda verkningarna af ett sådant bevis på aktning emot en anspråklös skollärare ifrån en sådan man som kr von Bismarck. Från Paris skrifves den 26 iv!i: Häktningarna ha börjat blifva möra sällsynta, men senast i går bemiktigade sig polisen emellertid i Scyres en viss Arnold, medlem af kommunens centrulkomit6. Det bekräftar Big, att många af kommunens mest framstå ende anförare, som man hittills med bestämdhet uppgifvit såsom skjutna, hade iverkligheten vetat att ställa sina respektive personer i säkerhet. Jules Vallds t. ex. är icke löd; en af hans vänner, J. Claretie, har i itteratursällskapet bestämdt försäkrat detta, ch han mäste veta besked om saken. Röande Felix Pyat kringlöpa ännu de hvarndra. mest motsägande rykten. Kammarens