hände den gången: i det nemligen Uffe med hög röst förde kommandot och var tillstädes öfverallt, der modet ett ögonblick syntes svigta, blef fanbäraren, som stod omedelbart framiör honom, träffad af en fiendtlig kula. Uffe fattade Dannebrogen, innan denna hann falla omkull och lyftade den högt upp i luften; hans skönaste ungdomsdröm hade på nytt gått i fullbordan, han bar åter Dannebrogen fram till strid på Dannevirke: Det glödde och brann i Uffe: Dybböl, fredericia, Isted, alltsammans kom igen, alltsammans skulle upplefvas på nytt, men nu vara långt skönare och herrligare än förr. Dernere bakom gärdesgården låg en gammal gråskäggig tyrolerjägare, som mången gäng med ett enda skott skjutit ihjäl stenbocken, då denne syntes blott som en svart prick på någon af de högsta Alpspetsarne. Han såg den höga, kraftiga gestalten, som med stark hand högt uppbar Dannebrogen; han sigtade noggrannt och aflossade skottet. I summa ögonblick störtade Dannebrogen till marken. Uffe låg död på Dannevirke; Dannebrogen betäckte hans lik. Robert, den gamle danske doggen, låg vid hans sida, hang hufvud hvilade mot de stora framtassarne, hans trofasta bruna ögon vVoro oafvändt fästade på Uffe, ty han väntade på