Från Utlandet. Ett i går anländt telegram innehåller underrättelsen, att Thiers ej lyckats öfyertala Jules Favre att qvarstanna på sin post som Frankrikes utrikesminister, hvilket embete han beklädt sedan kejsardömets fall den 4 september. Under de 10 månader han inför utlandet representerat sitt land har han icke dansat på rosor; tvärtom har väl knappast någon utrikesminister haft så många ledsamheter att utstå som Favre. Hvad som nu, sedan ett ordnadt tillstånd åter börjar inträda, föranledt Jules Favre stt afgå är den bekanta voteringen i nationalförsamlingen, hvarigenom med 403 röster mot 267 beslöts att öfverlemna den biskopliga petitionen om återupprättandet af påfvens verldsliga makt till utrikesministern. Minoriteten, som samlade sig omkring Gambetta och Barthe, röstade för att utan vidare låta petitionen vara och öfvergå till dagordningen. Nämnde beslut innebär, som man finner, ett moraliskt understöd åt påfver från Frankrikes sida och är följaktligen att betrakta som en, em ock kraftlös, demonstration mot italienska regeringen. Vid Thiers anförande i nationalförsaralingen den 23 d:s rörande förhållandet till Italien fästade han bland annat uppmärksamhet på, att han redan för flera år sedan förutsett och sagt, att ett enigt Italien skulle efterföljas af ett enigt Tyskland. Det förra, Italien, vore nu en stark europeisk stormakt, och om man drefve det derhän i Frankrike, att krig mellan detta land och Italien utbröte, skulle det senare riket erhålla hjelp från hela Europa. Frankrikes politik måste vara upprätthållandet af freden. Då nu Frankrike bör bemöda sig om reorganisation af sin arms och i densamma ingjuta disciplin och fasthet, är detta ej med ett nytt krig till syftemål, utan blott i akt och mening att åter insätta Frankrike i dess förra höga rang i verlden. Angående förhållandet till påfven, yttrade Thiers: SVi hafva pligter att uppfylla mot påfven. Jag har ej skrifvit något bref till honom och har ej gifvit honom några råd. Jag kan blott för honom säga, att Frankrike under alla omständigheter står honom öppet, men de förpligtelser som ega bestånd genom konkordatet bekräfta påfvens oafhängighet. Jag önskar på intet sätt kompromettera Frankrikes intresse och politik, men å andra silan sedt, skall jag uppbjuda all min makt att försvara och bibehålla påfvedömets oafhängighet. Af detta Thiers tal synes den gamle diplomatens slughet. Han har afgifvit en ej just mycket sägande, men för alla parter tillfredsställande förklaring öfver franska regeringens hållning med hänsyn till Italien: han vill göra påfven alla möjliga tjenster, men intet krig för påfvedömets skull! Både erkebiskop Dupanloup, och Gambetta äro belåtna med Thiers tal. Franska armåns omorganisation sysselsätter — såsom naturligt är — mycket den franska tidningspressen. Patrie ville veta, att Thiers uppmanat de franska sändebuden i utlandet att insända noggranna underrättelser om de olika ländernas militärförfatt