— Avd — Emellertid hade striden åter begynt, den fördes icke mellan härmassor utan mellan kanoner. En fruktansvärd artillerield uppstod; de väldiga skotten försatte sjelfva marken i skakning. Å båda sidor hade man uppfört de starkaste batterier, och nu pröfvade man hvilkendera parten kunde tvinga motståndaren till tystnad. Under det att himmel och jord darrade samt kullar och skogar genljödo af det oupphörliga dundret, hvilket lät som om alla onda andar sluppit lös på Isted-heden och ville undersöka sina rösters styrka, sof Uffe tryggt och Jugnt och hörde icke det ringaste. Efter en timmes förlopp väckte uppassaren honom. Uffe gnuggade sig i ögonen och måste använda en stund till att samla sina tankar, innan han kom ihåg, hvar han var. Solen lyste så vänligt in till bonom. — Nej, se, utbrast Uffe, i det han sprang upp och kastade en blick ut i det fria, blå Limmel och klart solsken, det tycker jag om .-Huru går det med striden? —eDet går bra nog, de tyska kanonerna äro icke läpgre så munviga och högljudda som de voro nyss. Man har skickat bud efter öfversten, jag tror, vi skola storma de fiendtliga skansarne. — Bravo! utropade Uffe, det är jag nu särdeles lifvad för. Skaffa mig en häst, men fort, fort, en häst! ? UFFE SJELMS OCH PALLE LÖVER REORIFTaR 50f