ligger den ena skilnaden mellan gamla och nya indelningsverket. Den andra rörer sättet för soldaternas anskaffande. Enligt gamla bruket skedde detta genom utskrifning. När behofvet påkallade togs till soldat hvar tionde, högst sällan hvar åttonde man på kronoeller skattejord; och hvar tjugonde samt i svåra tider hvar adertonde eller femtonde man på frälsejord. Detta medförde många svårigheter och mycket missbruk. De nyutskrifna soldaterna saknade alltid öfning och ofta anlag för yrket; och icke sällan bände, att de rymde undan och dolde sig i rikets aflägsnare och föga kända skogstrakter. Genom de många till frälse sålda eller bortgifna kronooch skattegodsen minskades ock antalet af de soldater, som man vid dylika utskrifningar kunde erbålla. År 1620 t. ex. fick man 8,298 man; men år 1671 blott 2,197. Härtill kom äfven en mängd underslef. Adel, prester, städer och ätskilliga embetsmän hade mer celler mindre rättighet att, som det hette, försvara, d. V-5frikalla, sina underhafvande från utskrifning. De, som på sådant sätt beskyddades, fingo namn af försvarskarlar. Härmed bedrefs mycket underslef, och försvarskarlarne uppgingo till ett antal, många gånger större än hvad det rätteligen borde utgöra. Deraf minskades å andra sidan antalet af soldater vid utskrifningarne och af arbetare för jorden; båda delarne, men isynnerhet den sista, till stor skada för fäderneslandet. Det var isynnperhet borgerskapet och adeln, som beskylldes för detta missbruk. En enskild frälseherre hade någon gång 60 till 70 försvarskarlar, som voro till större delen olagliga, men hvilka mycket ökade hans arbetsstyrka och vinst. Likaså klagades öfver städerna. De skulle uppsätta ett visst antal båtsmän och deremot vara fria från utskrifning. Lockade af denna trygghet, ditflyttade en öfverflödig mängd karlar ifrån landet, hvilka blefvo gerna mottagna och skyddade af borgerskapet, som dymedelst fick tjenstehjon för godt pris, hvaremot jordbruket på landet beröfvades nödiga arbetare. Äfven om menigheterna berättas, att hela socknar falskeligen föregåfvo sig höra till bergslager för att derigenom slippa ifrån knektutskrifningarne, hvarjemte bönderna voro outtömliga i hvarjehanda påhitt. Isynnerhet plägade de rymma undan eller ock förebära låtsade sjukdomar, döfhet, ledvrickningar, benskador m. m. för att derigenom slippa krigstjensten. — Att också oärliga embetsmän skulle vid dessa förrättningar tillåta sig väld och egennytta, kan lätt anas och blef ofta öfverklagadt. Så hände t. ex. att de gingo sina slägtingars och vänners drängar förbi och utskrefvo andras, helst ovännens, och att de stundom valde rika bönder blott för att dymedelst tvinga dessa att genom mutor lösa sig fria igen o. 8. v. En fördel af utskrifningarne omtalas väl från dessa tider, nemligen att redliga och kraftfulla mönsterherrar begagnade tillfället att rensa landet från en hop vanartiga, lata, våldsamma och utsväfvande personer, hvilka alltid först och främst togos och skickades ut bland kulorna) Men detta var också det enda goda, som utskrifningarne medförde. I öfrigt voro de mycket skadliga både för hären och jordbruket samt 5) Att dertill taga egentliga förbrytare var likväl förbjudet, men skedde dock ofta, isynnerhet när bristen på soldater var stor.