ganska mycket, hvarjemtlc inellun soldaten och jordegaren föreföllo oupphörliga tvister, ofta så småaktiga och invecklade, att de omöjligen kunde genom några allmänna stadganden förekommas. Jn annan del af manskapet och i synnerhet af rytteriet hade kronohemman till underhåll; och icke blott till inqvartering, utan till ordentliga boställen. Ryttaren skulle då afräkna sin lön på gårdens ränta. Denna inrättning, som i synnerhet tillhör Karl den nionde och Gustaf Adolf, utgjorde ett tydligt närmande till det senare indelningsverket. Så fingo soldat eller ryttare sig anvisade de hemman, af hvilka de skulle njuta lön och underhåll; och man upplade öfver alla dylika lägenheter särskilda krigs-jordeböcker. Men dessa inrättningar vunno aldrig stadga. De råkade snart i oordning, särdeles genom de nästan oupphörliga krigen från 1600 till 1660. Ryttaren var för det mesta i fält. Hans hemman blef då bortstädjadt åt någon dess brukare. Denne fick småningom en genom häfd uppkommen besittningsrätt till jorden, hvarigenom sådana kronohemman på ett olofligt sätt betraktades som ett slags frälse mot vilkor, att innehafvaren underhöll af desammas ränter en ryttare. Denne sednarc, i stället för att sjelf vara boställsinnehafvare, förvandlades så till sventjenare, en slags väpnad legokarl åt den bonde, som lyckats tillegna sig det ursprunglignn åt ryttaren eller soldaten anslagna kronohemmanet Missbruket var temligen allmänt. Vi hafva redan förut anfört exempel deraf. Ofta hände ock, att då ryttaren eller knekten fallit, lyckades det för enkan att med bjelp af slägt och grannar bemäktiga sig och behålla det kronohemman, som varit åt krigaren anslaget. Det troddes redan omkring 1638, att man i Finland hade på slikt sätt frånsnillat kronan 2 till 3,000 hemman eller kanske skatteräntor. Genom sådana folkets tilltag blef krigarens underhåll försvåradt och staten förlorade en mängd sig tillhöriga hemman. Dessa blefvo likaledes i betydlig mängd förskingrade genom några regeringars alltför stora slöseri; nemligen att bortpanta, bortskänka eller bortsälja kronohemman eller räntor af skattebemman. Det blef visserligen förbjudet att för dylika ändamål tillgripa ifrågavarande krigsmanshemman. Men sådant kunde icke af någon regering fullkomligt handhafvas, ty alltför stor var egennyttan än på ena, än på andra sidan; likaså oredan i det ännu på långt när icke tillräckligt ordnade statsverket. De, som genom köp, förpantning eller gåfva bekommit dylika gårdar, sökte sedermera på hvarjehanda sätt undandraga sig fullgörandet af det knektunderhåll, som med lägenheten varit förknippadt. Detta berättas isynnerhet om åtskilliga bland de af Kristina utnämnde grefvarne och om de krigsmanshemman, som lågo inom deras nya, så kallade grefskap. Flera gånger sökte väl regeringarne att förekomma eller rätta dessa missbruk; och i synnerhet Kristina utfärdade i sådant hänseende åtskilliga allvarsamma förordningar, hvarjemte man tid efter annan upprättade särskilda krigs-jordeböcker. Men fåfängt! Oordningen och villervallan fortforo, och det var derigenom, .som man slutligen kom på den tanken att åt hvarje den svenska härens krigare anskaffa en mindre men särskild och oförytterlig bostad, nemligen det! så kallade ryttare eller soldattorpet. Deruti