men hon hade ej sedan dess sett honom eller hört ett enda ord ifrån honom. I de allmänna tidningarne hade hon ofta sett hans namn nämnas med heder och beröm, men i hennes glädje härötver blandade sig alltid -en pinsam känsla: ju mera Uffe gick framåt, desto längre kom han från henne. (Farväl, Nanna, och lef lycklig tills vi råkas igen! Dessa ord ljödo ofta i hennes öron. Intet löfte låg i dem, det var ju blott helt enkelt en afskedshelsning, men kärleken har ett skarpt öga och ett skarpt öra, och för Nanna inneburo dessa enkla ord ett löfte af Uffe alt han skulle komma tillbaka till henne. Men hvarför kom han då icke? I flera månader hade han uppehållit sig vid Dannevirke; kunde han då ej med största lätthet ha skaffat sig ett par dagars permission och besökt dem, om han ännuu tänkte på dem? Jägmästaren och hans hustru hade flera gånger talat härom. — Jag får väl lof att spänna för hästarne och sjelf åka dit ned, för att hemta honom från Isted-heden, likasom jag sist hemtade honom från Fredericia, hade jägmästaren sagt, men denna tanke kom dock icke till utförande, och Nanna var ji själ ech hjerta belåten deröfver, ty kom Uffe icke af egen fri vilja, kunde han hellre förblifyva borta. Det Tar i oktober månad. Dagarne började bli korta, och ljusen tändes tidigt. När då tidningarne kommo, läste jägmästaren dem högt,