— TV ee tillbakaslagna och drefvos in på de smala skogsvägarne, der en förskräcklig trängsel och förvirring uppstodo. Slutligen störtade de utefter hålvägarne mellan skogshöjderna nedåt Rendsborg till. Willisen åkte i flygande fart genom staden Slesvig och ropade: — Dice Schlacht ist verloren! Yon der Tann sprängde i vildt galopp genom samma stad, ropande: — Die Schlacht ist verloren! Och embetsminnen, som brutit sin trohetsed, och de ränkfulla advokaterna ropade förfärade: — Die Schlacht ist verloren! De hoppade upp på proviant-vagnarne för att följa med den slagna hären till Rendsborg: lögnens och förräderiets tid var nu förbi, Danmark och sanningen hade segrat. Den danska hären inryckte icke genast i Slesvig; fienden var slagen och flydde, man ville ej tvinga honom till en ytterligare kamp, en förtviflåd gatustrid. Först frampå aftonen, då de vilda skarorna hunnit bort, togo danskarne staden Slesvig i besittning. Då Uffe red genom Dyrehaven, kände han mycket väl igen stället: här var det han för två och ett halft år sedan flydde i mörkret, åtföljd af blott en enda man — nu kom han hit igen, åtföljd af.-tusen vapenklädda min, färdiga att lyda hans minsta vink. Bataljonen marscherade genom Lollfuss, Uffe