oo Ja, dagen är glad, när man efter att i tre år ha kämpat mot tysken, ändtligen får ge honom den sista hårda stöten och drifva honom tillbaka öfver Eidern — dagen är glad, när man efter årslånga underhandlingar och ett ändlöst mäklande ändtligen får kasta svärdet i vågskålen och visa, hvar gränsen befinner sig — dagen är glad, när man, sedan Dannevirke legat förfallet och öde i århundraden och trampats af tyska får och tyska svin, får återuppföra det igen, sätta skiljomuren i stånd och kalla Slesvig ett danskt land — ja, då må man väl säga: dagen är glad, gossar, hurra! Skansarne stormades, holsteinarne blefvo skingrade. Och nu framryckte gardet med de höga björnskinnsmössorna och dragonerna med de blänkande hjelmarne — holsteinarne kastades hufvudstupa tillbaka, deras egna dragoner redo öfver dem, deras egna kanoner kördes öfver dem, blott för vatt komma hastigt nog bort och slippa undan danskarne, hvilka som en allt ödeläggande lavin vältade sig fram från det brinnande Isted och frå den illa åtgångna Gryde-skogen samt omintetgjorde hvarje hinder. De trefärgade fanorna veko öfverallt för Dannebrogen, likasom nattens mörker viker för den klara morgonrodnaden. — Alles ist verloren! ropades med förtviflan på alla sidor. Ett par gånger sökte holsteinarne samla sig och bryta fram igen, men de blefvo hastigt