SAT enn allt större massor, likasom hade de vuxit upp ur jorden — då tappade danskarne modet. — Vi äro förrådda, fienden har kringgått oss, ropade några, vi måste gifva oss på nåd och onåd — slaget är förloradt. Öfverallt slöto de sig tillsammans och retirerade långsamt; en och annan tog till fötterna och flydde. Uffe red fram för att samla dem, hästen blef skjuten under honom, han kastades då naturligtvis omkull, men var dock snart på benen igen; med en afbruten sabel i handen, med söndersliten uniform och blodig i ansigtet störtade han in mellan de förskräckta soldaterna, han bad, hotade, uppmuntrade dem, och dock drogo de sig tillbaka. Schleppegrell skickade ut några dragonafdelningar, för att hugga in på fienden, de kunde icke komma fram mellan gärdesgårdarne och häckarne, utan blefvo nedskjutna, hästar och menniskor vältrade om hvarandra, jemmer och nödrop hördes, de röda blodströmmarne blandade sig med det nedstörtande regnvattnet. Så lät han föra fram två kanoner, men innan man hunnit börja skjuta med dem, voro de tagna af fienden. — Följen mig, soldater, för att taga dem tillbaka! ropade Schleppegrell; han samlade några dragoner omkring sig och ämnade göra ett förtvifladt anfall. Dragonerna ville icke följa honom. — Vi dli nedskjutna, sade de, och det tjemar till intet att vi låta döda oss.