— Ja, går den ypperliga stämningen bort på 24 timmar, svarade general Krogh, så vill jag inte ge mycket för den. Nej, mine herrar, låtom oss komma ihåg att denna batalj efter all sannolikhet blir den sista; en tre-årig strid skall ändtligen afgöras på Isteds hedar. Ett stort ansvar inför Gud och det danska folket hvilar på oss, må vi då ej handla lättsinnigt. Se här, hvilken utmärkt ställning fienden har, öfverallt är han skyddad af sjöar och andra vatten, det är nästan som disponerade han en storartad fästning, ni må vara öfvyertygade om att det kommer att kosta oss ganska mycket arbete och blod att drifva honom derurt. General Kroghs mening gick igenom, och det beslöts att man den följande dagen skulle framrycka ett par mil samt först dagen derpå, när man hade fullkomligt friska krafter, våga en batalj. — De oförskämda spetsbofvarne ha verkligen valt en utomordentligt fördelaktig positien, yttrade general Schleppegrell, i det han pekade med fingret på kartan; se här, vi skols stå på de nakna hedarne, medan de stå uppe på skogsbackarne, skyddade af träden, hvarifrån de med den allra största lätthet kunna skjuta ned oss — och så ha de kanaljerna till på köpet Isted-sjön och Lang-sjön framför sig som två stora fästningsgrafvar. — Och de delar af deras position, som naturen icke har befästat, ha de i stället sjelfva befästat, fortsatte general Krogh. Jag har