Den sista stora striden utkämpas. På värdshuset i Vilskov, en half mil söder om Flensborg, hölls krigsråd. Kartor öfver nejden lågo utbredda på bordet, oupphörligt pekade än den ene än den andre på dem, alltunder det man diskuterade anfallsplanen. Man hade säker underrättelse om att Villisen och upprorsarmön intagit en starkt befästad ställning kring Isted och der ville afvakta danska armåns anfall. Frågan rörde sig nu egentligen om, huruvida man skulle inlåta sig i strid redan under morgondagen eller då marschera ännu några mil framåt och först den derpå följande dagen börja slaget. — Det sednare förslaget anser jag ovilkorligen för det rättaste, sade högste befälhafvaren, general Krogh; våra soldater ha under de två sista dagarne varit mycket ansträngda — de ha ju marscherat hela tiden, julisolen har bränt dugtigt och mer än en bra karl har dignat af hetta och utmattning. Och härifrån till Isted ha vi nära fyra mil — vi kunna inte begära att soldaterna först skola gå en sådan väg och sedan slåss mot fienden. Ett par af de yngre, mindre kallblodige officerarne menade, att det ändå väl läte sig göra att leverera en drabbning under morgondagen ; stämningen bland soldaterna vore ypperlig, och man borde begagna sig af detta gynnsamrma förhållande, som snarare än man trodde kunde förbytas till motsatsen. UVFE HJELMB OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER 108: