-— 000 — gingo hvar och en till sitt värf, uppsökte Schleppegrell Uffe och sade till honom: — Ni fäster väl inte alltför mycken vigt vid de yttranden, jag nyss fillde. Ni vet helt säkert, att vi norrmän bliläitt retade och prata då en hel mängd saker bredvid munnen, som vi sedan ångra; men slikt bör man ej bry sig om. Skulle Vår herre behaga kalla någon af oss till sig i morgon eller i öfvermorgon, för att inför honom aflägga riikenskap, då skola vi ej uppträda såsom hvarandras anklagare, utan såsom vänner och redlige vapenbröder, ty som cen sådan har jag känt och aktat er. : Och Schleppegrell tryckto hjertligt Uffes hand. Följande dag framryckte hären vidare i stora kolonner. Solen sken hela förmiddagen, men en frisk vind från sjön blåste bort dammet och hettan. Bland förtrupperna hördes gång efter annan skutt aflossas, mindre kavalleriafdelningar tumlade muntert om hvarandra framför lederna; stundom sammanträffade de med fiendtliga skaror, men dessa drogo sig hastigt tillbaka. Då man kom till skogsbackarno omkring Helligbäck, som af fienden voro besatta, började ett allvarsammare motstånd. Innan man riktigt visste deraf, vur striden i full gång. Danskarne måste framrycka öfver mossar och träsk, ibland hoppa från tufva till tufva, ibland gömma sig bakom torfupplagen. Så sköt fienden