odisputabelt att Sverige alårig varit ett eröfradt land eller med eröfringens rätt tillhört någon konung, utan odaljorden fanns såsom egendom och fri besittning redan innan samhället ordnades och innan konungsmakten öfver hela riket var erkänd. Jorden likasom bergverken har alltså bevisligen från fordom likagom än i dag varit enskild egendom. Och när jord senare uppodlades och inkräktades från allmänningar, der ingen särskild eganderätt fanns eller påstods, tilldelade och bekräftade kronan naturligen en sådan, såsom utgående från samhällsordningen, men ej från samhället såsom egare. All skatt fordrade också folkets fria samtycke, ehuru redan under konung Magni tid — och ännu mera sedan, under godtyckligt herrskande regenter — många missbruk vid skattens upptagande inrotade sig och sedan konung Magnus sjelf förbjöd sina länsmän att Yupptaga gärder mot allmogens viljat. Samma konung ursäktade sig hos helsingarne för de utomordentliga pålagor som de hade. betalt af gunst och ej af pligt, hvilka han ödmjukeligen för Guds skull beder de måtte skonsamt bedöma och tillgifva4. Geijer, ur hvars Svenska Folkets historia det anförda nästan ordagrannt är taget, förklarar vidare att det är ett falskt begrepp om svensk skattejords natur som gifvit det förmenta Helgeardsholmsbeslutet sin vigt. Detta, som ej stöder sig på historiska eller politiska dokumenter, framlades uti kungl. kansliet och riåknekammaren i Johan III:s tid utaf en enskild person Palne Eriksson, som var en konungens ögontjenare — och som en påskrift å sjelfva skriften at samtida hand, enligt Geijer, kallar för Cen hufvudljugareX4. Skriften har emellertid under senare regenter kommit väl till pass för att legalisera godtyckliga gärder som pålagts svenska skattejorden. Af ålder ha alltså egare af odaljord underhållit den för dem nödiga samhällsordningen, likasom nybyggare på allmänningsjord genom skatt till kronan endast förvärfvat och underhållit ett offentligt erkännande af sin egendomsrätt eller underhållit ett slags inteckning hvarför de årligen betalt afgift. Häraf har man dragit den falska slutsatsen att kronan alltid varit egare af grunden, ehuru, om allmänningen förut tillhörde vissa menigheter, skatten till kronan, såsom gamla derom förda rättegångar visa, var ett sätt hvarigenom nybyggaren befriade sig ur den afhängighet hvaruti han förut stod till dessa menigheter. Från denna slutsats, säger Geijer vidare, var det blott ett steg till en annan, att nemligen skattskyldighet i allmänhet var oförenlig med full eganderätt till jorden, eller att denna senare alltid tillhörde den som mottog skatten; och äfven denna mening har mången gång i Sverige blifvit både yrkad och segerrikt vederlagd. Edv. Ehrensten skref redan i drottning Kristinas senaste regeringsår det förträffliga beviset mot adelns rättighet öfver förlänad skattejord, sedermera tryckt i Stockholm 1769. — I sig sjelf är denha sats oförenlig med svensk statsrätt, hvilken ej känner de begrepp söm i andra länder — t. ex. i England — uppstodo ur ett på eröfring grundadt länsväsende4. Begreppen frälse och ofrälse, eller skattfrihet och skattskyldighet till kronan, antyda således blott att den ena försva