uppmärksamhet på att här sträcker sig Langsjön, hvars längd är nära en mil, och som på flera ställen är mycket smal. Antag nu, utt fienden på ett eller annat ställe slagit en bro öfver Lang-sjön, då kan han ju helt oförmodadt anfalla våra truppafdelningar i flanken, kanske till och med i ryggen samt i det afgörande ögonblicket rycka segern ur våra händer. — Nu rörde ni verkligen vid Achilleshälen, svarade general Krogh. Ej nog med att fienden kan slå en bro öfver sjön, han har redan gjort det. Men trots alla mina bemödanden, har jag ej lyckats skaffa mig underrättelse om, hvar han förlagt denna bro. .— I sådant fall vågar jag ej förtiga, att efter min uppfattning hela vår anfallsplan sväfvar i luften, sade Uffe i bestämd ton. — För all del, herr öfverste, utbrast Sehleppegrell, ni vill väl inte påyrka att vi skola öfvergifva vår vackra anfallsplan, blott för det vi ej kunna finna den der lumpna bron? — Förlåt mig, herr general, svarade Uffe, men jag gjorde åtskilliga rön under den tid, då jag följde general Rye på hans återtåg genom Jutland. En längre tid stodo vi då i trakten kring Skanderborg och Silkeborg ien ställning, hvilken uti flere hänseenden liknade den som upprorshären nu intagit. Vi voro skyddade af skogen och omgåfvos af en mängd långsträckta sjöar, alldeles som nu vår fiende; vi voro blott en ringa hop mot tyskarnes väldiga härmassor, och dock vunno vi seger mer