Dagens Nyheter – 19 juli 1871, sida 2

När Uffe den aftonen stod vid det öppna fönstret i vindskammaren, var han mycket orolig i sitt sinne. Nu skulle det alltså bli allvar utaf, nu kunde icke längre något uppskof medgifvas. I morgon afton skulle han ej längre stå här — han skulle vara långt borta härifrån, långt borta från Nanna. Och sedan — när skulle han komma igen? Och hvem lofvade honom att han då skulle få återse Nanna i hennes fädernehem? Men hvarför kunde han då icke tala, säga blott ett enda ord, och allt skulle vara klart dem emellan, likasom det redan var afgjordt mellan dem, fastän ingen förklaring egt rum. Ty härom kunde Uffe numera icke hysa något tvifvel, äfven om hittills en viss osäkerhet i detta afseende varit rådande hos honom, så tydligt hade Nannas uppförande denna afton visat huru sakerna stodo. Alltså, blott ett ord följande morgon före afskedet och — i detsamma föll Uffes blick på Viggos jagtbössa, som hängde på väggen. — Viggo — Dannebrogen — Danmark, dessa tre tankar voro oåtskiljaktiga för Uffe. — Nej, nej, utbrast han; i detta hus har fällts nog af tårar, ingen skall här behöfva gråta för min skull. Jag vill gå härifrån, som jag kom, fri och glad och obekymrad, såsom det anstår en käck soldat. För det öfriga må Gud råda! Först när striden är utkämpad, när landet icke längre sväfvar i