Dagens Nyheter – 19 juli 1871, sida 2

— Var han rädd för döden? frågade Nanna. -— Rädd, såsom vi alla äro och måste vara det, svarade Uffe. I stridens tummel, när man är fattad af lidelsen och stadd iansträngande verksamhet, då bryr man sig icke mycket om döden, men under en stilla aftonstund, sådan sem denna; när allt är tyst och lugnt omkring oss, då kan äfven den tappraste blekna vid tanken på förgängelsen. De unga tu, hvilka nyss lekt som ystra barn, kommo nu i ett allvarligt samtal om döden och dödens hemlighet. De talade med låg röst, såsom det anstår ett sådant ämne; de ginge helt långsamt, de två gamla voro ett stycke efter dem, men de påskyndade icke stegen för att hinna upp dem. Det var något egendomligt tilldragande hos den lilla skogen, dit månens bleka strålar inträngde mellan trädstammarne och bildade underliga partier af ljus och skugga. Uffe saktade allt mera sin gång, han kände sig likasom insnärjd i ett trollnät och fruktade för att sönderrifva det. Plötsligt ropades hallå från det inre af skogen. Nanna besvarade detta rop och sade derpå till Uffe: — Det var pappa, som ropade 083; kom, vi skola springa. Och hastigt ilade hon framåt, Uffe nödgades följa efter henne, men i sjelfya verket tyckte han icke mycket om denna brådska. — Jag var rädd för att elfvyorna hade fångat