— Majoren fann sig föranlåten att lägga benen på ryggen, för att ej falla i fiendens händer; det är säkert första gången något sådant händt er? sade presten. — Men det är också första gången jag har kämpat mot danskarne, svarade Uffe. — Ja, pappa, du må tro, de fingo stryk, så att det förslog, ropade den yngste af gossarne. — Du borde sjelf ha fått litet med af den sorten, för det du slog sönder fönsterrutan, min gosse, sade modren, och denna tillrättavisning stäfjade i någon mån den unge segerherrens glädje. Efter aftonmåltiden måste de bryta upp, ty klockan var inemot nio. — Låt mig nu se att ni helsar på mig ännu en gång medan ni är här på trakten, sade presten till Uffe; ty i dag har jag pratat hela tiden, men nästa gång skall ni berätta, och då vill jag vara åhörare. Detta var prestens vanliga afskedsord till sina gäster, men aldrig hade det händt att han nästa gång infriat sitt löfte. Det var en herrlig sommarafton; månen hade nyss gått upp, han syntes som ett väldigt eldklot vid horisonten. — Just så der såg månen ut för jemnt en månad sedan, då jag och Rye stodo bredvid hvarandra och betraktade honom. Rye var då mycket underlig till mods, likasom anade han, att han såg denna syn för sista gången här på jorden.