Dagens Nyheter – 18 juli 1871, sida 2

Pa ART I skogen var allt så friskt efter nattregnet, de leende solstrålarne tittade in genom det grönskande löfverket. Uffe och Nanna följdes åt, de gamla kommo ett stycke efter dem. Uffe var särdeles gladt stämd, han skulle gerna ha kunnat sjunga ikapp med grönsiskan och talltrasten, men de voro ju på väg till kyrkan, och då gick det inte an att sjunga. När de kommo ut ur skogen, hörde de kyrkoklockornas klang ljuda öfver åkrarne och ängarne. — Nu först ringer det andra gången, sade Nannas moder, så att vi behöfva icke gå så fort. Kommen ihåg, att vi gamla icke äro så lätta på foten som ni. Uffe och Nanna saktade genast farten, ehuru det icke är lätt att gå långsamt, när man är så glad som de två voro. De kommo i god tid till kyrkan, så att de kunde dröja en stund vid Sigrids graf och lägga den friska kransen derpå. De sutto der några ögonblick, försjunkna i bön och stilla betraktelser; då kom presten gående öfver kyrkogården, och församlingen inträdde i kyrkan. Uffe tog plats vid jägmästarens sida, i den midt emot belägna fruntimmers-bänken satte sig Nanna och hennes mor. Det var en vacker psalm som sjöngs, och en vacker predikan följde derpå: presten talade med lif och värma om de kristnes salighetshopp och om den stora himmelska glädje, som väntar oss på hinsidan grafven.