Efter slutad gudstjenst begåfvo de sig till prestgården, för att aflägga ett besök derstädes. Uffe hade här tillbragt en dag, då han förra sommaren passerade genom tråkten; presten kände derför väl igen honom och bjöd honom vara välkommen. — Jag hade visserligen hellre sett, att ni kommit med: ett något större antal följeslagare, sade han, ty ni vet nog att en fluga gör ingen sommar. — Med Guds hjelp får ni nog se oss alla här igen nästa vår. — Ja, låt oss blott bibehålla hoppet, så vinna ni nog seger till sist, sade presten. Men hör på, nu stannar ni väl hos mig i dag, jägmästare? — Ja, jag tackar, det var annars inte meningen . .. — Men det kan bli meningen; nu har ni ju fått en gäst, som det åligger er att föra omkring till familjerna i nejden, för att äfven de skola få njuta af hans härvaro. Be så, gör nu inga invändningar — min Soppa. är lika god som er soppa, och min stek är lika god som er stek, inte sanunt, mor? Vi vilja ej vara sämre än någon annan. Slutet blef naturligtvis att de främmande stannade qvar i prestgården. Presten var en medelålders man; hos honom fanns mycken kraft och lefnadsfriskhet, och lätt hade han för att tala, vare sig han stod på predikstolen eller satt till bords i sitt hem.