Dagens Nyheter – 15 juli 1871, sida 1

— 329 — — Huru har ni nu mått under vintern? frågade Uffe. — Som man kan må, när den käraste gått bort, han som var ämnad att bli familjens stöd och heder. Mycket ondt ha också tyskarne tillfogat oss, i synnerhet under vapenstilleståndet; det finns ingen gräns för deras fräckhet, så snart de veta sig vara isäkerhet och ha ingenting att frukta af danskarne. En lycka för oss var det att vi äro så väl gömda i skogen; vårt hem är såsom ett litet fågelbo bland de gröna löfven, som ingen kan se. — Och er fru och... ; Dotter, skulle Uffe ha velat tillägga, men han fick icke fram ordet. — Jo, tack, hon har, Gud vare lof, ott lugnt och mildt lynne, som alltid är detsamma i sorgens dagar såväl som i glädjens. — Och... och Bigrid? Jägmästaren såg ned mot jorden och lade de båda pekfingren i kors. — Jag kunde just tro att det skulle gå så, gade Uffe sakta. — Det var sorg och ingenting annat som lade henne i grafven. Stackars flicka! det var det bästa som kunde hända henne, att hon fick dö, ty hennes pröfning var den tyngsta. Vi gamla ha ju njutit af vårt goda här i lifvet och böra tacka Vår herre derför, huru hårdt han än pröfvar oss, men hon var så ung, lifvet log ännu så gladt emot henno — UFFR HJELMS OOH PALLE LÖVES BEDRIFTER. 10.