Meddelanden från allmänheten. TILL ALLMÄNHETEN. Sommaren står i sin fägring. Äfven den mest inbitna stockholmare finner behag uti att, åtminstone för en stund, utbyta stadens qvalm mot landsbygdens svalka. Parkerna omkring staden, Djurgården och Haga, hvimla om sön dagarne af besökande. Ängar och lundar äro uppfyllda af grupper, vackrare och lifligare än de skönaste trädgårdsalster. Barn och gammalt folk, lekande eller hvilande, ätande eller årickande, sjungande eller sofvande, erbjuda ett lika brokigt som behagligt virrvarr, och men ser på allas anleten det uttryck af innerlig belåtenhet, som endast varsnas hos den aktningsvärda del af samhället, som ej har tid eller lust eller tillgång att roa sig mer än en dag i veckan. Vederbörande hafva med en liberalitet, som är värd att erkännas, gått denna allmänhets önskningar till mötes och, fria från allt småsinne, lemnat, om icke just till sköfling, dock till oinskränkt begagnande, ängar och gräsmattor, backar och buskar, blommor och träd. I. Men, värde läsare, gå på måndagen ett slag igenom parken. Hvad ser du? Stora fläckar af nedtrampadt och nedplattadt gräs, stigar och vägar beströdda af blad och qvistar och bortkastade, halfförtorkade blommor. Nå väl, det är i sin ordning och kan icke vara annorlunda, således intet ondt deri. Men derjemte öfverallt ett blänkande af papperslappar, större och mindre, hvita och flottiga, tryckta och otryckta, (man skulle kunna kalla dem visitkort, qvarlemnade af föregående dags publik) samt här och der, för fullständighetens skull, äggskal och kräfiskal. Det der åter är hvarken nödvändigt, ordentligt eller beskedligt. Om hvarje kotteri, större eller mindre, ville, sedan den i korgen medförda provianten är förtärd, åter inlägga det nu mera alldeles onödiga (?) omslagspapperet, så inte vore den bördan så tung att hemforsla, men nog vore det en lättrad för parkbetjeningen, som nu får gå och samla ihop säcktals. Insändaren är öfvertygad att, gom enda orsaken till nu anmärkta förhållande blott är den att ingen under eller efter glädjestunden kommit att tänka derpå, enhvar, sedan uppmärksamheten derå blifvit fästad, gerna går till mötes och visar sin vänliga erkänsla mot vederbörande genom att taga visitkorten med sig. Hagabo.