oo RV hemmet stod ännu för hans tanke omgifvet af vissa mörka skuggor, och huru mycket han än längtade i synnerhet efter sin mor, kände han dock just ingen böjelse för att upplifva gamla sorgliga minnen. Men ett par dagar sednare mottog han ett kort bref af följafide innehåll: Min käre son! i Kanske känner du icke en gång min handstil, ty ett så underligt förhållande har det ju blifvit oss emellan. Om du tänker att hav, som icke ville kännas vid dig i din ringhets dagar, nu nog skall göra det, sedan du vunnit mycken ära och mycket beröm, så har du rätt att tänka så. Dock — jag vet att du är en bättre son än jag fader. Blott det vill jag säga dig — ty det tränger sig fram med en sådan kraft att jag ej längre kan hålla det tillbaka — stt du är i mina tankar bittida och sent, du är mitt ljus och min glädje på denna jord. Jag vet icke, huru jag skall riktigt kunna tacka Gud för dig, ty allt hvad jag drömde om i lifvets morgon, men aldrig fick utföra, det har han gifvit mig uti dig nu i mitt lifs afton. Vill du komma hit och besöka oss, så är du hjertligt välkommen, men vill du hellre stanna derborta, tills du fullbordat ditt värf, så är äfven det godt och bra. Gud har så rikligen välsignat mig i dig, att jag är säker om att han till sin öfriga godhet mot mig också skall ligga den nåden attlåta mig ännu