— Nå, min gosse, hvad sitter du och grubliserar på? Det var major Amstrup. Uffe helsade på sin gamle, faderlige vän med alla tecken till den lifligaste glädje. — Det var då väl, att jag kan göra dig en smula glad, sade majoren. Du såg så fundersam ut, att jag blef rädd för att det icke stod rätt till med dig. Jag trodde annars att, när man blifvit major vid så ung ålder, borde man icke kunna lägga band på sin förtjuening? — Hvad menar du med detta? — Jaså, du vet det inte ännu? frågade majoren leende; för tusan! jag är alltså den som först meddelar nyheten. — Du ser ut som om du inte trodde mig. Men sannt är: det, och jag kan gerna svära och förbanna mig derpå, om du så vill; ty jag har hört det af generalen sjelf, jag kommer just nu ifrån honom, och han berättade för mig att utnämningen i dag blifvit honom delgifven af krigsdeparmentet. — Det öfverraskar mig i sanning, utbrast Uffe, — Det öfverraskar mig mera att de inte ha gjort dig till kommenderande general, ty vi få ändå aldrig det tyska packet drifvet ur landet, förrän du blifvit ställd i spetsen för hären. — Hagornas tid är förbi, yttrade Uffe. — Hur kan du komma fram med sådant dumt käringprat? ropade major-n med hetta.