-— JAM Fram på eftermiddagen bröt han upp. Han skulle begifva sig öfver till Fyen, för att se om sin egendom, Brobygaard. Uffe följde honom ned till färjan. Då kaptenen gått ombord på denna, gjorde han ett ytterligare försök att fresta Uffe, men denne förblef ståndaktig. — Nå, så reser jag väl ensam, sade kaptenen. Jag tänker annars, att konstnärerna komma att skratta åt mig dernere i Kom, när de få se mig gå der och gapa på basiliskerna och Caprifolium och all den öfriga galenskapen, som de hittat på dernere. — Farväl, farväl! Färjan gled långsamt bort, kaptenen fortfor att vifta med hatten, så länge han kunde se Uffe. General Ryes död, det sista sammanträffandet med Zimmerthal och slutligen samtalet med kapten Roslin hade verkat nedslående på Uffe. Det glada jubel, hvarmed segern vid Fredericia uppfyllt honom, hade gifvit rum för en viss sorgsenhet och förstämning. Genast efter slaget hade han skrifvit några rader hem, för att underrätta sina kära om att han hade lif och helsa i behåll, men nu ville han lemna dem en utförligare beskrifning öfver huru alltsammans gått till. Detta bref skulle hållas i en munter och upprymd ton, men det var ingen lätt sak för Uffe, ty han befann sig vid dåligt humör. Han satt med papperet framför sig, men i stället för att skrifva, ritade han allehanda streck och figurer. Då slog någon honom på axeln helt plötsligt, och en hög röst ropade: