Dagens Nyheter – 11 juli 1871, sida 1

utgång beror på mig och de mina, 8å har jag aldrig mått bättre än i närvarande stföänd... Ge fyr, gossar! ropade hån derefter; vi böra ansätta tyskarne dugtigt, så att de märka att vi ätfnu äro här och befinna oss förträffligt. Mezas uppträdande hade gjort ett djupt intryck på Uffe. Var det hjertlöshet eller förställning, att han, medan armar och ben sletos af de träffade och ryåliga jemmerrop ljödo från alla sidor, endast tänkte på sina handskar? Emellertid kände sig Uffe smittad af denna förunderliga kallblodighet. — I grund och botten har han rätt, tänkto han, ty detta lif är ändå inte värdt mera än ett par smutsiga handskar, som man tar af sig för att få ett par andra i stället. Bravo, gossar; fortfaren att skjuta så der; och må vi förskaffa så många tyskar som möjligt nya handskar. Slagets utgång berodde på Uffe! Det var en förundransvärd styrka som låg i dessa ord. CMå kulorna regna öfver oss, må mina soldater lemlästas, må de vyråla som tjurar, det hjelper dock icke, vi måste hålla ut, så länge en enda finnes qvar, som kan aflogssa ett skott. Och Uffe förstod att sporra sitt folk till oförtruten verksamhet, och att upplifva dess mod. De käcka ord, han gång efter annan yttrade till soldaterna, hans raska kommandorop satte lif i dem; det farns icke en ibland dem, som ej delade deras unge anförares tanke: