Dagens Nyheter – 10 juli 1871, sida 2

Örsåken härtill är helt säkort att söka i den naturliga oro som alltid infinner sig, när afgörandets stund nalkas, tröstade honom Uffe. Olaf Rye skakade sorgsen på hufvudet, sägande: — Vid Dannevirke och Dybböl var det icke så. Der gick jag i kulregnet lika lugn som i min egen kammare. Men i afton -— — — ske Guds vilje! Måtte Han blott förunna mig att uppfylla min pligt troget intill det yttersta. Båten hade nu hunnit nära land, de kunde tydligt se Fredericias vidsträckta jordvallar. Allt syntes hvila lugnt i den stilla sommarnätten. CMcn om några få timmär, tänkte Uffe, hvilket vapengny, hvilket buller och larm, som skulle allt sämmanstörta på den stora domedagen ! De lade till vid en brygga och gingo i land. I samma ögonblick hördes ett välbekant surrande ljud i luften, och med ett väldigt bråk slog en bomb ned några alnar ifrån dem, uppkastande jord och stenar. General Rye vek ofrivilligt ett steg tillbaka och utbrast: — Fy, det var ett dåligt förebud! — Säg hellre ett godt förebud, general, svarade Uffe, eftersom ingen skada skedde oss, utan vi sluppo undan med förskräckelsen. Gatorna och de öppna platserna voro uppfyllda med soldater, ty nu hade så många