— Det kan ni vara lugn för; jag vet nog att välja mitt kärn-folk. — Och herr generalen sjelf följer naturligtvis med? — Ack! nej, suckade Rye; jag måste, tyvärr, stanna här, det gäller, som sagdt, att inbilla fienden, det vi allesammans äro qvar här, och detta är ott så svårt uppdrag att jag ej törs anförtro det åt någon annan än mig sjelf. Får Prittwitz veta att endast enringa återstod af kåren stannat här, så öfverfaller han först denna och nedgör densamma, derefter marscherar han ned till Fredericia samt lägger sig derutanför och hindrar oss således från att förena oss med dervarande trupper. Nej, jag måste stanna, tillade Rye i sorggen ton. Ätven Uffes glädje förbittrades i någon mån af underrättelsen om att Ryo icke skulle medfölja. Han hade fattat en innerlig tillgifvenhet för sin kloke och modige förman, och han trodde att allt skulle gå mindre väl, om Rye sjelf var frånvarande. De bataljoner som skulle öfverföras voro samlado på Helgenes. Men der blåste en stark vestlig storm, och transportfartygen kunde icko en gång lägga riktigt till, emedan hafvet var alltför mycket upprördt. Soldaterna visste icke hvåa:t de skulle taga vägen, de trodde att resan gällde Fyen och att de der skulle han igqvarteras ibyarne. Uffe var högst orolig, iakttog med den mest spända uppmärksamhet