Men alla sådana tvifvel häfdes, då det glädjande ryktet spridde sig i hären att Schleppegrell hade beställt sitt kaffe till klockan 2 följande morgon, ty när Schleppegrell ville dricka kaffe klockan 2, så kunde man vara säker om att han ämnade slåss klockan 3. Denna förhoppning blef icke heller sviken, ty klockan 3 följande morgon ryckte brigaden öfver pontonbron in i Slesvig. Det var en allmän glädje bland soldaterna, då de åter satte foten på Slesvigs jord. Sören Lundegaard klappade sitt gevär och sade: — Min käresta längtar oändligt efter att få kyssa tyskarne igen, den stackarn har nu måst lefva i ett bedröfligt enkostånd i sju månader. De följde Aabenraa-vägen. Vid Sattrup rastade man en timme, för att invänta de andra trupperna som framryckte öfver bron. Bönderna kommo med öl och stora qvantiteter af smörgåsar, för att vederqvicka soldaterna. — Gud ske lof, att ni ändtligen kommit! sade de. Vi ha längtat så mycket efter er. Från sjön hördes väldiga kanonskott. Det var fregatten Havfruen, som helsade godmorgon på tyskarne. — Hör ni, gossar, hur basen brummar derborta, sade major Amstrup; låt nu se att ni sjunga en vacker diskant, så att det blir en riktigt fin konsert utaf. Då uppstämde de Den tappre landsoldat, som de aldrig tröttnade vid att sjunga.