En orimlig tankeparodi i ett slikt läge; men jag var i den sinnestförfattning, att jag tyckte mig vilja ropa dessa ord ut i verldsrymden. Ännu alltjemt ryckte den arme professorn i sitt snöre. Gasklaffen förblef orubblig: Jag hade stuckit fram mitt hufvud ur kappån och såg till min blygsel, att våra båda qvinliga reskamrater hade föregått oss män med detta modiga exempel, och att de, fastän bleka och slutna, liksom under inflytande af en förtrollning, stirrade mot de fräsando blixtarne, systerligt hållande hvarandras händer. Vi voro midt i åskmolnet. Ingen af oss talade ett ord. Professorn kastade af sig sin kappa och bredde den öfver båtshakarne ; derefter började han ånyo att syssla med sina tåg, Vi kände en tryckning i ögon, öron och näsa, som ville blodet frusta ut ur alla pörer. Universum rundt omkring oss stod i lågor. En blixt... två, tre. De hväste genom natten, så nära oss, som ville de i hvarje ögonblick genomborra 038 och vår ballong med sina spetsiga eldtungor. Under tiden skrällde åskan med ett dån, som kom våra knän att bäfva, våra tungor att stamma — hvad, det vet jag icke! Till och med professorn utstötto ett fasans rop. Högrel Högre! Utan uppehåll högre, det tomma intet till mötes! Och åter rasslade blixtarne omkrifig oss, åter dånade åskan — ljus och natt i oafbruten vexling. Under oss tycktes stormen brusa, och öfver våra hufvuden blänkte det som millioner stjernfall i rasande virrvarr. Vi voro stumma gom bildstoder. Plötsligt föll det som fjäll från våra ögon. Vi flögo uppåt i en atmosfer af underbar klarhet. Vi hade passerat åskmolnet och simmade nu i månljusets milda strålar, beskådade af de eviga stjernorna. Djupt under oss sågo vi ännu blixtar och hörde ännu åskans dofva rullande. ä Men vi hade ingen rätt att andas friare. Gasklaffen var ännu. alltjemt stängd, och vi hade ingen utsigt att komma lefvando tillbaka till jorden, Gasen trängde ur ballongen, och vi kände oss nära döfvade; stundtals grepos vi af svindel och det gick rundt för våra ögon. Högre! Högre! Vår resa kunde endast slutas med döden. Djupt under oss skulle man några minuter derefter upplocka våra krossade lemmar, ty hvarje veck på ballongen vam försvunnet, han syntes spänd och uppblåst och vacklade som en drucken hit och dit. Fem minuter ännu, och ballongen måste brista. Qvinnorna bådo — männen snyftade. Plötsligen kastade professorn rock och vest af och drog i hast af sig sina stöflor. Utan att säga ett ord, äntrade han upp i tågverket och klättrade med ekorrens snabbheti höjden, utan annat medel än sina båda händer, — det enda som skyddade honom från ett fall ut i i Å j universum. Med hvilken andlös oro följde vi l ej hvarje häns rörelse, der han svingade sig allt högre och högre upp, tills han slutligen försvann under ballongens oerhörda hvalf. Då grepo vi oemotståndligt hvarandras händer och ; sutto i stum förbidan, läsande hopp och fruktan i hvarandrags dödsbleka ansigten. Förfärliga minuter! Do föreföllo oss såsom årtionden! — — — : Adle man! Der är han! Himlen välsigno honom! Han har räddat oss. Vi sågo hans gestalt långsamt glida ned utefter tågen och vi lyfte oss på tåspetsarne liksom för att uppfånga honom i våra händer. v Sakta — långsamt — äntrade han ned — och i ett nu famnades han under ett obeskrifligt, jublande glädjeskri-af tio menniskoarmar. Alla greto. Ballongen sjönk långsamt och säkert — djupare och djupare — genom skyar och moln, genom de sista flockarne af det urladdade åskmolnet, En mild vestanvind tog oss i sin vård, och förde oss genom den svala, månbeglänsta rymden allt närmare och närmare vår moder jorden, tills vi, under oss tyckte 0ss urskilja små blinkanda ljus och vaggande träkronor. Ändtligen bestego vi land icke långt ifrån er jernvägsstation och glömde snart i en djup sömn de fasansfulla timmar, vi upplefvat bland molnen, Vi hade icke bragt någon helsning till mannen i månen, vi hade icke seglat öfver någon stjerna; och stötte icke något hål i jorden vid vårt nedstigande. Men vi voro färdiga att kyssa marken, som vistodo på; och förr än vi som bevingade själar återigen anträda den hemlighetsfulla. resan in i evigheten ha vi kommit öfverens att icke än en gång fresta ondarnes (SONY