ty en ståtligare yngling torde väl knappast finnas i hären. Konungen talade nu om ett par historier, som major Amstrup berättat för honom om Uffe, oeh slutade med att säga: — Den som skrattar sist, skrattar bäst, och den far, som har en sådan son, kan med skäl skratta åt alla oss andra. Vi skola derför tömma ett glas äfven för öfverste MHjelms välgång och tillönska honom att han måtte få äterse sin tappre son frisk och sund. Åter förde konungen glaset till sina läppar, och hans gäster följde hans exempel. Det var värkvärdigt att se huru detta glas vin upplifvade de gamla hofkavaljerernes svaga minne. Nu kommo de mycket väl ihäg öfversten, de hade ju ofta talat med honom i fordna dagar, ja, hos ett par af dem hade minnet blifvit till den grad skärpt att de försäkrade att de för ett halft år sedan mött öfverstens son på gatan och nu väl mindes huru han såg ut, sedan hans majestät på ett så lifligt och åskådliggörande sätt skildrat honom. Den öfvergifne öfversten, som nyss förut varit alldeles utan vänner, hade nu i en hast blifvit föremål för många personers viänskapsbetygelser; alla beklagade att de på så lång tid icke hade sett honom, men uttalade tillika sin förhoppning om att öfversten hädanefter ville glädja dem med att oftare visa sig i deras krets. När öfversten kom hem, gick han länge